London City- 1
DATUM: 2013-07-21 | TID: 21:16:00 | KATEGORI:
Allmänt
Madisons perspektiv
Jag kollade förbryllat runt i hallen när jag packade ner de sista skorna jag skulle ha med mig.
Äntligen. Efter så mycket tjatande, väntande, så är dagen äntligen här.
Jag och min bästavän, och massa andra tjejer och killar, ska få åka till London.
Utan någon vuxen. Det blir min första resa utomlands utan förälder. Jag satte mig ner på hallgolvet medans jag knöt på mig mina svarta låga converse. Jag blev sittandes ett tag på golvet och bara tänkte på allt roligt jag skulle ha i de kommande två veckorna.
Dock så var jag lite nervös över att jag skulle bo med en kille jag aldrig någonsin träffat, jag vet inte ens vad han heter. Men jag övertalade mig själv hela tiden att allt skulle gå bra.
Dock så var jag lite nervös över att jag skulle bo med en kille jag aldrig någonsin träffat, jag vet inte ens vad han heter. Men jag övertalade mig själv hela tiden att allt skulle gå bra.
- Är du redo? jag vaknade ur mina tankar och kollade upp på pappa som stod där med fundersam blick.
- Så redo man kan bli, sa jag glatt och ställde mig upp.
- Bra, för om vi ska hinna hämta upp Amanda så måste vi åka nu, sa han och hjälpte mig upp från golvet.
Mamma kom ut i hallen med tårar i ögonen.
- Ha det så kul nu, och ta hand om dig, sa hon och kramade mig hårt.
- Jag lovar mamma, älskar dig, sa jag och tog min väska och gick ut mot bilen.
Pappa hjälpte mig in med väskan i bagageluckan. Jag hoppade in i baksätet och fiskade upp mobilen ur mina jeans.
To: Amanda Coyn
'' Påväg nu, hos dig om fem. Gör dig redo :)''
Pappa lyfte Amandas väska med ett stön innan ha la in den i bagageluckan. Amanda hoppade in i bilen och satte sig. Hon kollade ut på sina föräldrar som stod på bron och vinkade, hon suckade.
- Alltså de beter sig som att jag ska flytta till London, shit, vi ses ju om två veckor igen, sa hon samtidigt som hon drog på sig bältet.
Från Amandas hus var det rätt så nära till Arlanda, en halvtimmes bilresa.
Jag kollade trött på klockan, 06.15. Var planet tvunget att gå så himla tidigt? Mina hörlurar hade jag i handen, jag suckade när jag såg hur ihoptrasslade de var. Jag trasslade ut dem och pluggade sedan in dem i öronen och satte på musik. Jag lutade huvudet mot rutan och drömde mig bort.
- Madison? jag vaknade till och slog trött upp ögonen.
- Vi är framme nu, sa Amanda och knuffade lite lätt på mig.
Sakta klev jag ut från bilen och tog ut hörlurarna.
- Vill ni gå in ensamma? frågade pappa med snälla ögon.
- Ja det kan vi göra, eller hur? sa jag och kollade på Amanda.
Hon nickade instämmande. Alla som skulle åka skulle träffas vid en speciell ingång inne på Arlanda, och jag ville helst inte att pappa skulle följa med in då.
Jag gav han en snabb kram för att inte börja gråta. Vi tog sen våra väskor och gick mot ingången.
Pappa stod kvar vid bilen och kollade på oss ända tills vi kommit in. Tårarna tryckte på mot ögonen, men jag lyckades hålla dem inne.
˜
Vi hade precis klivit på planet när Amanda drog i min arm.
- Där är våra platser, sa hon och pekade.
Hon gick snabbt och satte sig mot fönstret och klistrade ansiktet mot rutan.
Hon gick snabbt och satte sig mot fönstret och klistrade ansiktet mot rutan.
- Bara så du vet så tänker jag sova, sa jag och kollade på henne.
- Visst, tråkmåns, sa hon och blängde på mig.
Återigen satt jag i hörlurarna och på med musik. Den här gången satte jag på en spellista med lugna låtar. Då är det så mycket enklare att somna. De fem första låtarna var lugna låtar med One Direction. Jag var inget fan av dem alls, men tyckte att vissa av deras låtar kunde vara rätt så sköna.
''Shut the door,
turn the lights off,
I wanna be with you, I wanna feel your heart,
I wanna lay beside you, I can not hide this..''
Meningarna svepte in i mig samtidigt som planet startade. Sedan blev mina ögon tunga.
Jag ryckte till av dunsen när planet landade och spärrade upp ögonen och kollade runt i planet. Alla sträckte på sig, så jag antar att fler än jag måste ha sovit.
Det kändes som det var bara några minuter sedan planet löft.
Ni kan nu ta av er era säkerhetsbälten. Ha en trevlig tid i London och tack för att ni flög med oss.
Det klickade över hela planet när folk tog av sig deras bälten. Alla ställde sig upp och tog ut deras handbagage.
Sen när folk skulle av planet så gick det snabbt och smidigt. När vi gick i gången för att hämta våra väskor så stannade ledaren för våran ''grupp'' och delade ut papper.
- Det kommer stå ett namn på de papper ni nu får, de namnen som står är den person ni ska bo med. När vi kommer till våra väskor så kommer alla från London stå med lappar som visar vad dem heter, jag vill att ni går fram till den personen och presenterar er, eftersom dem också fått papper på vilka de ska ha!
Jag kände nervositeten så starkt nu. Jag och Amanda var de ända som skulle bo med killar. Vi tittade på varandra när ledaren kom mot oss med papper.
- Här har du, sa han.
Jag vecklade ut pappret, det ända som stod där var namnet.
- Liam Payne, läste jag för mig själv.
Jag kände igen det men kunde inte sätta fingret på varifrån. Jag kollade på Amanda som stod med tom blick och kollade ner i sitt papper.
- Är du okej? sa jag.
- På min lapp står det Harry Styles, fattar du? Jag ska bo med en ifrån One Direction!!
- Haha gumman, vi är i London nu, det finns nog många som heter så.
Hon suckade och kollade på mig.
- Jaja, vad heter din kille? frågade hon.
- Liam Payne, sa jag.
- Måste ALLA i London ha samma namn som killarna i One Direction? sa hon förbryllat.
Jag skrattade åt henne. Men även fast jag inte trodde på det så började jag fundera på hur det skulle vara att bo med någon från One Direction.
När vi kom till rullbanden där man hämtar väskorna så kunde vi se en grupp med flera ungdomar komma gående mot oss, alla hade en varsin vitt lapp i handen som de gick och viftade med. Jag kände hur nervositeten i kroppen steg.
Alla hade nu fått sina väskor och vi började gå mot de vi skulle bo hos som stod och väntade bakom några glasdörrar. Med nervösa steg gick vi mot dem.
När vi kom fram så kom nästan alla fram och presenterade sig själva.
Alla stod och höll upp vita papper där det stod massa namn, jag läste Dora Sprinkle, Brooke Andersen, David Hugh, Adam Grant, men ingenstans såg jag en lapp som löd Liam Payne. Det verkade inte som att Amanda hittat sin heller. Vi gick osäkert och ställde oss bredvid varandra och kollade runt.
Varför finns inte Liam eller Harry? Ville de inte bo med tjejer? Har de ångrat sig? Alla tankar snurrade runt i huvudet.
Vi kollade mot ingången och såg massa vakter som var iklädda svarta kläder som försökte hålla massa skrikande tjejer utanför flygplatsen?
- Vad är det här? sa jag rakt ut.
Alla blickar var vända mot ingången. Jag kunde se två killar komma mellan alla vakter. Men de var så långt bort så jag kunde inte läsa av deras ansikten.
Men tydligen så kunde Amanda det eftersom hon kom fram och ställde sig framför mig och ruskade i mina axlar.
- Jag sa ju att det var från One Direction, hon kunde inte bestämma sig om hon skulle skrika eller spela cool. Det blev något där mittemellan. Jag gick fram till ledaren.
- Ska vi seriöst bo med kändiskillar? sa jag till han och kollade chockat.
- Ja tydligen, sa han medans han följde killarna med blicken.
- Ska vi presentera oss eller? sa jag till Amanda.
Jag kollade på killarna, det hade kommit in några enstaka fans som de tog bilder med.
- Jag antar det, sa hon nervöst.
Vi gick tillsammans med varandra. Och de måste ha fattat att det var vi som skulle bo med dem eftersom de log stort mot oss och kom med snabba steg.
Jag kollade på de två killarna. Jag visste vem som var vem på grund av alla bilder Amanda visat mig.
Harry var han med lockigt hår, och Liam var han med snaggat hår på sidorna.
De båda hade luva på sig så det var lite svårt att se skillnad, men det gick.
De båda hade luva på sig så det var lite svårt att se skillnad, men det gick.
Jag gick fram till Liam och sträckte ut handen osäkert.
- Madison Smith, sa jag försikigt.
- Liam Payne, sa han glatt och sträckte ut handen.
- Nice to meet you, sa han snabbt efter för att undvika pinsam tystnad.
Jag kollade snabbt mot Amanda, jag såg att och kramade Harry istället för att skaka hand. Jag suckade och återgick med blicken till Liam. Han log försiktigt.
Harry och Amanda kom fram till oss. Hon såg så lycklig ut. Liam sträckte ut handen till henne och hälsade.
- I'm Harry, sa han och kollade på mig med sina mörka ögon. De borrade sig in i mig.
Jag sträckte ut handen.
- Madison Smith, sa jag.
Han log ett brett leende innan han nickade mot Liam att han och Amanda skulle åka hem nu.
- Oh, we have to go now, sa Liam.
- We have our cars in a special place because our fans would find us otherwise, sa Harry och log.
När vi gick så kände jag hur alla svenska tjejer kollade på oss med avundsjuka blickar. Jag log lätt för mig själv.
Vi var tvugna att gå en ganska lång väg innan vi kom till stället bilarna stod.
Liam och Harrys bilar stod bredvid varandra. Båda hade väldigt snygga och säker dyra bilar. Liam tog min väska och stoppade in den i bilen. Harry och Liam gjorde ett handslag innan de hoppade in i varsin bil.
Jag och Amanda kramade varandra.
- Lycka till, sa jag.
- Du med, sa hon glatt och försvann in i Harrys bil.
Vakterna hade nu lämnat oss, vilket jag tyckte var ganska skönt.
Liam kollade på mig och log. Jag log försiktigt tillbaka.
så vad tycker nii? :DDD xxx
alltid lite segt i början tyvärr... men hoppas ni gillar det
